1.1 Almanackan

JA NU ÄR DET FÄRDIGT INOM KORT (MEN IN I HIMLEN GÅR JAG DÅ INTE!)

Ja, nu är det slut på gamla tider. Ja, nu är det färdigt inom kort… Närå, oroa dig inte, jag har inte för avsikt att “gå I himmelen in” inom en överskådlig framtid. Jag må vara gammal, och den här erbarmliga farkosten jag färdas genom livet I må ta in mer vatten än vad jag kan ösa ur, men mitt värv är inte avslutat. Du får helt enkelt stå ut med mig ett tag till.

Årets sista dag är snart till ända, och här ligger jag och filosoferar över det år som gått och det nya år som ännu ligger framför oss som ett oskrivet blad. Jag var ganska säker på att det här året var ett av de allra värsta I mitt liv, men nu när 2020 nästan är här undrar jag vad som komma skall. Den här förbaskade brexskitapparaten har ställt till med så mycket elände att jag oroar mig för framtiden.

Jag har alltid älskat nyårsfirandet. Det har ett nära nog magiskt skimmer över sig (särskilt hos mina föräldrar), och när klockan ringer ut sina sista slag för det gamla året är lättnaden nästan påtaglig.

Varje år, så länge jag kan minnas har jag tillbringat årsskiftesnatten med att filosofera över det år som gått och skriva ner mina nyårslöften. Små hälsningar till mig själv att hålla fast vid när det nya året bjuder motstånd och snålblåsten gör det svårt att hålla fast vid något.

Det har funnits stunder i mitt liv då ormtungekören, som bor någonstans i mitt undermedvetna, skulle ha triumferat om inte mina nyårslöften funnits där och påmint mig. Om vem jag är och vad jag vill åstadkomma.

Om vad jag kämpar för och vad som är meningen med livet.

Min självkänsla har alltid varit vacklande, men mitt självförtroende – tilliten till min förmåga att ta mig från punkt a till punkt b – var i stort sett intakt och oförtrutet ända till 2011 (men det ska vi inte prata om nu). Till och med i de stunder då all annat föll var det självförtroendet som bar mig.

Självförtroendet och mina nyårslöften.

Men inatt har jag, för första gången i mitt vuxna liv, inga löften att skriva ner. Inte ens en ynkans liten lapp att pigga upp mig själv med, någon dag då tillvaron känns mer än lovligt motig, ska jag skriva denna natt.

Va? Varför då? (Skulle du kanske ha frågat om du inte bara vara en liten skapelse sprungen ur min fantasi.)

Jo, förstår du, det finns ett väldigt enkelt svar på den frågan. (Skulle jag, så klart, ha svarat.) Jag har inga nyårslöften kvar. Inte ett endaste ett! Jag har inte betat av fjolårets (förrfjolårets om vi ska vara petnoga) jättelöfte än och det lär nog dröja några år till innan jag kan påstå att jag gjort det.

Och här skulle jag inte hålla det emot dig om du trodde att jag kanske var sådär som folk är mest. Du vet en sådan där filur som högtidligt avlägger storstilade nyårslöften under nyårsnatten och sedan glömmer bort (eller bara struntar i) dem någonstans mellan trettonhelgen och påsk. Du skulle ha fel, förstås, men jag skulle förlåta dig ändå.

Ja, käre värld vilken situation!

Vad gör vi nu då, min käre kompanjon? Ska vi fortsätta med vår hittepådialog? Eller borde jag kanske vara en duktig liten mormor och kräla ner i bingen igen? I helsicke heller! Det finns en massa vitt utrymme på den här sidan och det ska bli mitt! Moahahaha!

Om du håller mig sällskap här i den mörka nyårsnatten så kan jag berätta en hemlis för dig. Faktum är att jag tycker det känns riktigt busigt att ligga här och skriva om mitt hemliga projekt på en blogg som ingen annan än jag känner till. Och att få ligga och skriva något bara för skrivandets skull känns obegripligt lyxigt. Jag tror nästan att jag skulle kunna vänja mig vid att ha det så här.

Så, låt oss återgå till mitt sista nyårslöfte. Jo, jag är väl medveten om att att det låter en smula dramatiskt att kalla det “mitt sista”, men jag skrev bara ett löfte 2017 och jag har inte skrivit några fler sedan dess. Nej, jag tänker inte skriva ner något hittepålöfte bara för att. Jag fick ärva tillräckligt med vidskepelser från min älskade mormor, och de är mig nästan lika kära som hon var. Att försöka ändra kurs för min framtid bara för att ett sketet ord låter ödesmättat är inte riktigt min stil.

Om du slutar bråka med mig nu så kanske jag hinner berätta lite mer om min hemlis innan året är slut. Jag är faktiskt riktigt stolt över det här nyårslöftet och jag tror jag kommer att kunna låta fler och fler höra om det nästa år. Men inatt, min vän, är det bara du och jag och jag hoppas det får vara så ett tag till.

MIN MORMOR OCH MINA NYÅRSLÖFTEN

Jag kan ju börja med att berätta att jag älskar nyårslöften. Ända sedan jag förlorade min Mormor, och med henne min barndom, har jag tillbringat några timmar varje nyårsnatt med att klä mina mål för det nya året i ord. Det har varit något av en magisk rit för mig. En stund då jag kunnat återknyta till mormor och det kunskapsarv hon lämnade efter sig. Hon fyllde år på nyårsdagen, men hon brukade fira sin födelsedag på nyårsnatten. Hennes närvaro har alltid känts som starkast i nyårsnattens vargtimme, du vet den där stunden då den döende natten äntligen kommer till ro och den nya dagen tar över.

Att få dela den stunden med henne och att det är just hon som först av alla får veta vad jag drömmer om är så fint. Det var ju trots allt hon som lärde mig att skriva ner mina drömmar.

Åh, Mormor, jag kan inte fatta att det var mer än 40 år sedan!

Fyrtio år som jag nogsamt funderat över vad jag behöver, vill och drömmer om att göra. Fyrtio år som jag ansträngt mig för att nogsamt följa min utveckling i mina anteckningsböcker och, på senare år, i mina bloggar. Vissa år har jag lyckats över förväntan. Andra år har jag fått lova mig själv samma sak igen. Och ibland har det hänt mer än än gång. Det har funnits år då jag fegat ur och valt de enklast tänkbara målen. År då jag hatat mig själv för att jag valt mål som var för tuffa och krävde för mycket av mig. Men det har aldrig någonsin funnits år då jag valt att inte sätta några nya mål alls. Inte ett enda.

Men så kom 2017…

För två år sedan gjorde jag något nytt. Istället för att välja ut några saker att satsa på inom vart och ett av mina fokus- och utvecklingsområden valde jag att satsa allt på ett kort. Det fanns en katalysator bakom det beslutet, men just nu kan vi nöja oss med att titta på det val jag gjorde. Nyårslöftet var kopplat till min mormor och kunskapsarvet från våra mor- och farföraldrar. Jag hade funderat ganska länge på vad jag skulle kunna lämna efter mig till mitt barnbarn (och de barnbarn som kanske kommer senare) när tanken slog mig. Plötsligt visste jag precis vad jag ville göra, men tanken var befängd!

Det var för stort, för svårt, för läskigt. Perfekt, med andra ord!

Jag bestämde mig ganska omgående för att strunta ormtungekören (de började bli på tok för malliga) och vred upp ratten till 11. Jag listade varenda liten detalj som skulle behöva göras för att ett projekt som detta skulle kunna sjösättas och så bakade jag ihop dem till ett enda monstruöst projekt. Sedan gav jag mig själv en femårig tidsplan och satte igång.

Det här nyårslöftet har tagit över mitt liv. Jag siktade högre än någonsin och satte mål som, ärligt talat, skrämde slag på mig. Sedan såg jag till att nogsamt skriva ner varenda liten detalj så att det inte skulle finnas några kryphål någonstans. Jag känner mig själv tillräckligt väl för att veta att om det finns en öppen bakdörr så kommer jag att dra när det blir för svårt eller för känslomässigt utmattande. Och jag hade inte för avsikt att låta mig fega ur det här projektet.

Jämarns, vad bra jag är! Det finns inga kryphål här. Och tur är väl det.

Nu kan jag inte avslöja alla detaljer kring det här galna nyårslöftet än, men jag kan tala om att den här domänen och Hello, Kära Gamla Sverige är två små kugghjul i maskineriet jag jobbar på. I två år har jag planerat, förberett, läst på och organiserat och nu är jag äntligen redo att börja bygga. Om allt går som jag hoppas kommer jag att kunna avtäcka den här bloggen under 2020 och den dagen börjar mitt sista stora äventyr på riktigt.

Jag har några datum som jag funderar kring, men det är för tidigt för att säga något högt än. Just nu känner jag mig lite som om jag vore gravid igen och mån om att skydda magen från ovälkommen uppmärksamhet. Det är en rätt skön känsla, faktiskt, och jag vill nog hålla kvar den ett tag till. Går det här vägen så lär jag få fortsätta jobba med det här projektet i resten av mitt liv, så det är kanske inte så konstigt att jag känner mig som om jag vore gravid.

Något jag vill vara väldigt tydlig med dock är att jag inte räknar med att lyckas. Snarare tvärsom. Jag är rätt övertygad om att jag gett mig in på ett galet hybrisprojekt och att det bara är en tidsfråga innan detta monster får vingar och använder dem till att flaxa iväg, ta sats och attackera mig bakifrån när jag minst anar det. Därav rädslan jag talade om tidigare. Men jag antar att det är sådant man får räkna med, och en del av charmen, när man jobbar på ett kunskapsarvsprojekt.

Det går helt enkelt inte att veta hur det slutar.

Även om jag snålar med detaljerna så tror väl att jag kan säga att det här är ett projekt som kräver en himla massa skrivande. Jag kan nog också säga att det kan vara en bra ide att hålla ögonen på den här sidan och att prenumerera på mitt kommande nyhetsbrev. Då får du möjlighet att hänga med från början och se om det blir en tummetott av detta eller inte. Det kan även hända att du får veta lite mer om vilken slags galenpanna jag är; och vad för slags resa det var som ledde mig från ett sömnigt bondesamhälle i Västernorrland till den här sängen I utkanten av London där jag tillbringar 98% av min tid.

JA, NU ÄR DET FÄRDIGT INOM KORT...

Ja nu är det färdigt inom kort. Om några timmar är 2020 här.

Okej, min vän, hur långt har vi kommit nu då? Vi har pratat om Min Stora Plan och att förhoppningen är att hjulen ska börja snurra innan det är dags att “fira” nästa nyårsafton. Men om det ska hända måste jag klara av en himla massa jobb. Fast inte ikväll. Inatt är det bara du och jag (och Mormor så klart) och jag vill gärna fortsätta prata hemlisar med dig i sann nyårsanda.

Vet du? Vi gjorde det!

Trots allt elände 2019 slängde över oss har vi tagit oss ända fram till de sista skälvande minuterna ännu ett år. And here we are, me and you, och 2019 är på väg ut. Snart är den här, stunden då vi kan lämna det gamla bakom oss och ta ett kliv in i det nya. Stunden då vi får ta det där första, befriande andetaget för 2020.

Är du på Skansen nu?

Hör du nyårsklockan?

Kom!

Räkna ner med mig så ses vi på andra sidan!

12, 11, 10, 9, 8, 7…

Kram, Evalena

P.S. Texten i den blå bilden i början av den här posten är, så klart, från ABBAs underbara Happy New Year.

JAHA, VAD SKA VI HITTA PÅ NU DÅ?

Vad kul att du tittade in! Jag hoppas att du hittade något som intresserade dig här inne trots att jag bara ligger i startgroparna än. Om du tror på det här och vill hjälpa mig att komma vidare med mitt nyårslöfte blir jag väldigt glad.

En sak du kan göra för att hjälpa till är att lämna en kommentar här nedanför. Det gör google och andra sökmotorer mer välvilligt inställda och det gär mig lättare att hitta.

Du kan toppa kommentaren med att prenumerera på mitt kommande månadsmail och vill du sikta på att bli min månadsbästis kan du köra ett hat trick.

Hur då?

Enkelt!

Gå och följ mig på ett eller flera sociala medier (jag finns på facebook, instagram, pinterest, twitter och YouTube) så blir jag galet glad. Då jobbar jag bättre och det blir många fler blogginlägg skrivna. Bra va? =)

Evalena Styf är en sängliggande, sjukpensionerad lärare, skolledare, skolutvecklare och seriell entreprenör som ägnar sig åt kreativt skapande och historieberättande.

Evalena skriver och talar om utanförskap, livslångt och livsvitt lärande, relationen mellan psykisk och fysisk hälsa, kreativitet, nördighet, livsångest och dödslust, livet som så kallad Spoonie, hur det är att vara utlandssvensk, politik och social rättvisa, samt om att vava invandrare i England efter Brexit.