VÄNNER & BEKANTA
– VI MÖTTES PÅ FACEBOOK

VÄNNER & BEKANTA

Idag ska vi ta en liten promenad längs Minnesgatan,

eller Memory Lane som vi säger här i Englandet, och besöka

det allra första blogginlägget jag skrev på svenska.

Vi skippar krusidullerna, tycker jag, och hoppar raskt

bakåt i tiden till en trist och osedvanligt vintrig vinterdag

i ett lika tråkigt vardagsrum i Ilford, öster om London.

VI MÖTTES PÅ FACEBOOK och jag blev med blogg

Det är ju på sociala medier man socialiserar nuförtiden…

Härom veckan stötte jag ihop med min gamla skolkompis, Kicki, på Facebook. Det är ju så, nuförtiden, att man aldrig träffar gamla bekanta i verkliga livet. Man möts online.

Problemet med det är att på stan, i verkliga livet, kan man spela ovetande, ta en annan väg eller gömma sig bakom någon hylla i affären. Online funkar inte den taktiken. Är man online så är man online och då kan man stöta ihop med vem som helst.

Just Kicki hade jag, i och för sig, gärna stött ihop med på stan ocksåö men det är både statistiskt och logistiskt osannolikt eftersom vi bor i olika länder. Hon befinner sig i Sundsvall i Sverige och jag bor, sedan några år tillbaka, i London i England.

Hursomhelst, ett första trevande försök till hälsning ledde snart till långa e-mail för att ta reda på vad som hänt sedan sist. Det är väl sisådär en tio – elva år sedan vi sågs senast (och då hann vi egentligen inte prata så mycket) så man kan ju tänka sig att det är en hel del som hunnits med.

Vi gick i högstadiet i Lidens Skola, norr om Sundsvall, tillsammans. Hon var den tvärhandshöga coola bruden som rökte pipa och ville bli sjöman. Jag var drömmaren som bara ville bort från allt och hitta mig en plats där jag kunde sitta i värmen och skriva. Idag jobbar hon som akassekontorschef.

Hon kom aldrig till sjöss om man inte räknar en och annan Ålandskryssning. Jag jobbar som lärare i London. Varmare än Indal och Sundsvall förvisso, men inte riktigt det västindiska klimat jag drömde om. Skriver gör jag i alla fall. Bland annat i ett antal bloggar som samtliga är på engelska.

Skrivandet till Kicki fick mig dock att känna en längtan efter att uttrycka mig på svenska igen. Jag har ju en hel del att berätta och kanske kan min historia och mina reseminnen inspirera någon annan drömmare att följa sin inre röst. Och våga ta reda på vad som skulle hända om…

TÄNK ATT EN SÅDAN GÅVA MAN KAN AV LIVET FÅ

Botkyrka Motettkör under ledning av Elisabeth Haag framför Vänskap av Josef Haydn.

Det är bra märkligt, och vackert, detta enda liv vi har till vårt förfogande. Vissa människor glömmer man aldrig. Deras betydelse för ens egen väg i livet, på gott och ont, är så stor att de alltid finns med en. Oavsett vad man gör eller hur långt ifrån varandra man är. Och då vill jag i sammanhanget passa på, lite försynt så där, att påpeka att avstånd inte bara mäts i antal fotsteg, kilometer eller mil man har mellan varandra. Ibland kan de största avstånden vara mella människor som befinner sig i samma rum.

För mig är Kicki en av de människor som haft störst betydelse för de vägar jag tagit och de val jag gjort i mitt liv. Hon var en av de som lärde mig att man kan vara cool och bjuda på sig själv. Man kan vara arg och snäll, hård och (öd)mjuk, ledsen och glad. Och hur illa det än är ställt kan man alltid hitta något annat att skratta åt – och någon annan att skratta med – en stund. Det blir som lättare då. 

Vår vänskap gav mig tre saker som jag haft, och fortfarande har, enorm nytta och glädje av. Och som jag gjort mitt bästa för att betala framåt, så att säga:

      1. En grundläggande förståelse för dualitetsbegreppet och vad det faktiskt innebär. Att man inte alltid måste välja att vara (eller göra!) det ena eller det andra. Att det ena inte till nöds måste utesluta det andra. Och att flera diametralt motsatta saker kan vara sanna 
      2. Konceptet “osynliga gåvor” och hur de fungerar. Något jag tagit med mig in i varje relation jag haft med elever, kunder och klienter; och som jag även gjorde till ett stående inslag i lärarutbildningen här i England. [2]
      3. Den här bloggen. Vilket innebär att Kicki, högst påtagligt, fortfarande är med på ett hörn och formar min framtid när jag nu tar steget ut ur amatörbloggar-anonymiteten och satsar på att bli proffs.

Nog är det väl vackert, på något vis, att du kan träffa någon under den tid i livet då du (i regel) är som mest ur balans? Och att den personen, utan att ens veta om det, kan ge dig några av de viktigaste verktygen du behöver för att klara dig genom livet? 

Och om man tänker efter kan ju sådana möten inträffa precis när som helst. Faktum är att de flesta av mina viktigaste människor (utanför familjen) kom till mig på ställen, och i sammanhang, där man inte förväntar sig att finna några djupare relationer.

Vad vet man, kanske är det människan mitt emot dig på tåget? Kanske är det tiggaren utanför Coop? Kanske är det rent av någon du känt till i många herrans år utan att du någonsin tagit dig tid att prata med på riktigt.

Och på tal om att prata på riktigt – nu ska jag ta och samtala lite med mellansonen. En annan av mina viktigaste människor. Men om du hänger med till nästa blogginlägg så kan vi prata lite mer där.

Hej så länge!

//Evalena 🖤🏴‍☠️

© Evalena Styf, 2009

PSSST!
      1. Den här texten publicerades först i januari 2009 på gratisbloggen Argbiggan.
      2. Innan jag sjukpensionerades var jag programansvarig för lärarutbildningen vid ett flertal privata colleges).
      3. Tack för att du tittade förbi idag! Kom gärna fler gånger. 😉

ÄR DET FÄRDIGLÄST? JAHA, VAD SKA VI HITTA PÅ DÅ DÅ?

Evalena Styf profilbild
EVALENA STYF
M/S Resilience

Efter 25 år som anonym amatörbloggare på olika plattformar startade Evalena Styf bloggen Hello, Kära Gamla Sverige. Här skriver hon framför allt om personlig och och yrkesmässig utveckling; om att våga satsa på sina drömmar; och om hur man tar sig vidare i livet när allt känns hopplöst.

Ambitionen är att bloggen ska vara en källa till inspiration, motivation, livslust och glädje. Genom att varva historier baserade på sitt yrkeskunnande och sin livserfarenhet närmar sig Evalena även svårare ämnen som funkisfenomen, utanförskap, samhällsnormer, psykisk & fysisk (o)hälsa, identitet, kreativitet, nördighet, livsglädje och dödslängtan.

VILL DU PRATA LITE?

I bloggen berättar jag en hel del om mig själv och mitt liv, men jag vill gärna lära känna dig. Berätta gärna vad du tycker om det jag skriver, samt vad du vill se eller höra mer om. 

Dagens fråga blev fyra frågor och de relaterar till den aktuella texten om att leva som man drömmer:

        1. Vilka drömmar drömmer du om?
        2. Vad hindrar dig från att satsa på dem?
        3. Har du redan förverkligat någon dröm?
        4. Hur gjorde du då?’

Hoppa in i kommentarsfältet här nedanför och svara. Vill du inte att din kommentar ska synas, så inleder du meddelandet med att skriva ANONYM. Då vet jag att meddelandet är privat och det du skriver stannar mellan oss istället för att synas på bloggen.

VILL DU HJÄLPA TILL?

Jag har amatörbloggat i lite drygt 25 år och jag har lärt mig en himla massa genom åren. Till exempel att en av de vanligaste frågorna jag får från läsare är om de kan hjälpa till på något sätt.

Som blivande proffsbloggare tar jag mer än gärna emot all hjälp jag kan få, och det jag behöver mest av allt just nu är hjälp att utvidga min läsekrets. Jag vet att det kan vara svårt att få följare att följa med från gratisportalerna till en privat domän, men med din hjälp kanske vi kan locka hit tillräckligt många för att google och de andra sökmotorerna ska börja känna igen mig.

Om du läser, delar, gillar, kommenterar, följer och prenumererar blir jag galet glad och tacksam. Då jobbar jag bättre och det blir många fler blogginlägg skrivna. Bra va? =)

VILLDU DELA & GILLA?

Hur många som läser, delar, följer, gillar och kommenterar uppmärksammas av google och andra sökmotorer. Ju fler bloggen engagerar, desto högre upp i sökresultaten hamnar mina bloggar när folk letar efter något på internet. Och sånt är viktigt när man ska bli proffsbloggare.

Vill hjälpa mig att växa och nå ut till fler läsare kan du dela och gilla mina bloggar på pinterest, sociala medier och/eller i andra sammanhang. Tagga mig gärna när du gör det, så jag får möjlighet att tacka för hjälpen.

Kom ihåg att dela antingen med en länk tillbaka till min blogg (det finns knappar för det här nedanför). Använder du någon av mina texter i andra sammanhang lägger du till en källhänvisning som innehåller mitt namn, titel på blogginlägget samt var och när det publicerades.

Det kan till exempel se ut så här:

Styf, Evalena. 2020. Namn på blogginlägget. [Blogg] 1 januari. https://sv.evalenastyf.com/ÅÅÅÅ/MM/DD/namn-pa-inlagget/ (Hämtad YYYY-MM-DD).

VILL DU FÖLJA & PRENUMERERA?

Andra sätt du kan hjälpa mig att växa är att följa mig på facebook, instagram, pinterest och twitter och gilla-dela-kommentera när jag postar något nytt.

Jag har flera konton som du kan se i mitt länkträd, men när jag skriver på svenska är det Fröken Styf på facebook, Fröken Styf på instagram och Fröken Styf på twitter som gäller.

På pinterest har jag bara ett konto och där lägger jag upp en ny pin för varje nytt blogginlägg jag skriver. Men min pinterest har en hel massa spännande samlingar med allt från matlagning och hemmafixartips till resmål och språkråd. Här hittar du Evalena på pinterest.

Mitt månadsmail har inte kommit igång än, men du kan prenumerera redan nu om du vill vara säker på att inte missa något. Alla som prenumerar innan jag börjar kommer att få en liten present eller två efter att första månadsmailet skickats ut. Att börja prenumerera är enkelt – allt du behöver göra är att fylla i formen som finns här.