VILL DU FÖLJA MED PÅ MITT SISTA STORA ÄVENTYR?

Ja, må jag leva

🌻 och 🌻

Ja, må jag leva

🌻 och 🌻

Ja, jag fyller år idag

så jag tänkte ta tillfället i akt

och fråga om du vill följa med

på mitt sista stora äventyr⁉️

VILL DU FÖLJA MED PÅ MITT SISTA STORA ÄVENTYR?

Åh, hej, vad kul att du kom! Evalena heter jag, om du undrar, och det är jag som håller på att flytta in på det här bygget. Jag antar att du är här för att få veta mer om det där äventyret jag satt upp lappar om överallt? Kanske undrar du om det verkligen är sant? Om jag på fullaste allvar tror att jag ska ge mig ut på en världsomsegling i ett handbyggt piratskepp?

Jo, så är det.

Idag börjar mitt sista stora äventyr och känner du dig hugad finns det fortfarande plats för en till på den här resan. Men bara så du vet så är det ingen lyxkryssning jag tänker mig. Det här kommer att bli svårt, jobbigt och jävligt läskigt mellan varven. Men ibland måste man våga, för annars är man bara en liten lort, som bröderna Lejonhjärta sade.

För närvarande håller jag som sagt på att packa upp mina pinaler och försöka bestämma mig för var saker och ting ska stå. Det kanske låter lite konstigt att börja ett stort äventyr med att bygga ett jäkla skepp, men vet du – jag har ett förslag:

Det är flyttlådor, färgburkar och byggmaterial överallt här. Jag har förvisso hållit på med det här i smyg ett tag, men nu har jag landat i det här mellanstadiet då det börjar likna något trots att ingenting är färdigt. Jag måste fortsätta packa upp, men om du drar fram en stol, dukar fram lite fika och håller mig sällskap medan jag pular på här så kan jag berätta lite mer om vad jag håller på med.

Du kan få höra mer om mitt sista stora äventyr (vad det är, varför jag gör det, hur jag har tänkt att det ska gå till osv) och vad för slags äventyr jag kan erbjuda dig om du bestämmer dig för att haka på.

MEN HAR DU HÖRT PÅ MAKEN?!

Vill du fälja med på mitt sista stora äventyr?

Det är flyttlådor, färgburkar och byggmaterial överallt här.

Innan jag berättar mer om själva äventyret vill jag vara väldigt tydlig med att detta inte är någon sales pitch! (Heter det sales pitch på svenska?) Jag är inte här för att sälja något och jag kan garantera att jag aldrig kommer att försöka smyga på dig någonting “gratis” om du bara betalar frakten eller något liknande trams.

Jag vet inte hur det ser ut för dig, men jag blir verkligen överöst med erbjudanden om gratisgrejer varenda dag. De kommer i form av riktade annonser på sociala medier och email i min inbox. Eller som pop-ups och länkar i praktiskt taget alla bloggar och webbsidor jag besöker. Och jag tycker att det är ett jäkla oskick! Jag har verkligen inget emot att folk tjänar pengar på sitt arbete, men jag blir skitsur när de tror att de kan lura mig.

Härom dagen, till exempel, fick jag ett email från en bloggare som skrev att jag skulle få hans nya bok gratis. Det vara bara att klicka på en länk så skulle den bli min. Jag anade ugglor i mossen pga upplägget (de ser ju nästan exakt likadana ut alla de här lurendrejerierna), men eftersom jag redan börjat skriva den här artikeln bestämde jag mig för att syna erbjudandet i sömmarna.

Till min besvikelse, eftersom detta är en person jag verkligen gillar, var det ett typiskt hästhandlartrick. Jag fick klicka mig igenom en labyrint av länkar (morr!) till landningssidor med infantila texter och pop-ups med halvkassa videoinslag. Vid varje steg på vägen fick jag veta hur mycket bättre, mer produktiv och hur mycket rikare etc jag skulle bli. Om jag bara klickade på ännu en länk och/eller lade till ytterligare en produkt till min order innan tiden gick ut, vill säga.

Suck…

Till sist, efter att jag hade plöjt mig igenom vad som kändes som en evighetslång, och själsdödande repetitiv, kioskroman kom jag fram till själva orderbekräftelsen. Och där stod det, till min ohöljda förvåning, att boken faktiskt kostade $0.00. Nu återstod bara att klicka “OK” för att komma till den sista sidan där jag skulle fylla i leveransadressen. Och det var där det verkliga lurendrejeriet uppdagades.

Jodå, boken var för all del gratis. Eller, som bloggaren i fråga uttryckte saken, en “tacksamhetsgåva” till mig för att jag varit “en sådan trogen följare i alla dessa år.” Portot, däremot, kostade några hundralappar! Vilket, för övrigt, är mer än vad någon av hans andra böcker kostar att köpa (med frakt) från Amazon!

Så nej, det bidde ingen bok för Fröken Styf. Och inte blev det någon fortsättning på det trogna följandet heller. Jag har inget som helst intresse av att följa någon som tror att jag är så dum att de kan lura mig med smicker och simpla tricks. Komma dragandes med en gratis bok som man sedan följer upp med ett flertal andra “bara för dig” eller “endast i 24 timmar eller tills lagret är slut.” Vad är det för ett sätt? Och kalla något som kostar flera hundra gratis? Näru, Jävelberg, mig lurar du inte. Du kan ta din bok, din blogg och dina sketna erbjudanden någonstans där solen inte skiner.

Jag har gått mot strömmen och gjort saker på mitt eget vis i hela mitt liv; och jag har inte för avsikt att sluta med det bara för att jag blivit gammal. Snarare tvärsom skulle jag vilja säga. Jag är om något mer benägen att göra som jag vill nu. Och vet du. Jag kommer aldrig att skicka ut en massa spam, jag kommer aldrig att skriva om skit jag inte tror på eller är intresserad av, och jag kommer aldrig någonsin att försöka tjäna pengar på att lura på dig något du inte vill ha eller behöver. Världsapromise!

HÄRTILL ÄR JAG NÖDD OCH TVUNGEN

Vill du möta våren i Paris?

Mitt sista stora äventyr erbjuder en massa spännande möjligheter.

Kanske kan vi möta våren i Paris?

Sådärja! Nu när vi har avhandlat allt jag inte kommer att göra vill jag även passa på att vara tydlig med detta: Anledningen till att jag bygger mig ett piratskepp och flyttar in här, efter att ha bloggat på diverse gratisplattformar i 25 (!) års tid, är att jag behöver tjäna pengar. Jo, så är det. Även jag.

Brexit och annat fanstyg har gjort min framtid osäker. Jag har fått lov att acceptera att jag aldrig kommer att arbeta igen. Åtminstone inte på det sätt vi normalt sett avser när vi talar om att arbeta. Det betyder att jag har fyra alternativ: 

    1. Jag kan stanna i England och hoppas på att sakernas bestånd inte blir etter värre efter Brexit. 
    2. Jag kan satsa på att bli rotehjon och flytta runt mellan mina fem vuxna barn. Kanske kan jag övertyga dem om att de måste turas om att försörja, och ta hand om, mig en månad i sänder så länge jag lever.
    3. Jag kan flytta till Sverige, soffsurfa hos barn och vänner i x antal månader och hoppas på att socialförvaltningen förbarmar sig över mig. Då kanske jag kan leva ut mina dagar som bidragsberoende i en lagom handikappanpassad etta i någon förort.
    4. Jag kan försöka hitta ett alternativt försörjningssätt som ger mig frihet att bo var jag vill, resa när jag vill (med min hund!) och ändå ha tillgång till den medicin och sjukvård jag behöver.

Status quo, d.v.s. alternativ ett, är inte längre möjligt, så egentligen har jag bara tre alternativ. Inget är hugget i sten än, men det ser inte ut som att det kommer att bli några gräddfiler för oss som bor här efter årsskiftet. Det drabbar ingen fattig, brukar vi ju säga om saker och ting, men faktum är att Brexit i allra högsta grad drabbar fattiga människor. Det ser ut att bli dyrt för den som till äventyrs vill resa genom EU och tillbringa tid med familj och vänner där. En 50/50-lösning skulle kunna funka för mig, men då måste jag ändå gå till alternativ fyra och lösa försörjningsfrågan. Ett renodlat alternativ ett finns inte. 

Åtminstone ett av mina vuxna barn skulle välkomna alternativ två, men den som känner mig vet att jag aldrig skulle utsätta någon av dem för det. Att vårda familjemedlemmar är ingen lek och det lägger en enorm press på såväl funkis som assistent att hantera balansen mellan det personliga och det professionella. Jag vill kunna hänga med mina barn utan att någon av oss ska behöva känna sig pressad att göra våld på sin egen karaktär eller åsidosätta sina egna behov. Därför behöver jag ha någon slags kontroll över min egen tillvaro och såväl förmåga som kapital att fatta mina egna beslut. Inget liv (säger inget!) vore värt det pris mina barn skulle få betala för alternativ två så det går bort.

Alternativ tre, att förlita mig på det svenska skyddsnätet, tilltalar mig lika lite som att tälta på närmsta IKEA-parkering i resten av mitt liv. Dels ser jag alldeles för många svenska funkisar som slits i stycken av friktionen mellan socialtjänst, försäkringskassa, sjukvård och det egna behovet av att få existera och ha rätten till någon slags autonomisk tillvaro. Dels har jag redan suttit på tvären i det där maskineriet en gång tidigare i mitt liv och det var en erfarenhet jag ogärna upprepar. Inget jag sett eller hört sedan jag lämnade Sverige tyder på att acceptansen för de som inte passar in i storsvensknormen ökat, så nej, nummer tre är heller inget alternativ. För mig.

Då återstår alternativ nummer fyra. Härtill är jag, helt enkrlt, nödd och tvungen:

Att hitta ett sätt att tjäna tillräckligt med pengar
för att hålla mig flytande och ge mig möjlighet att
tillbringa hälften av mina dagar i Sverige.

Just så. Varken mer eller mindre. Glad att vi kunde lösa den biten. Då återstår denna enda lilla detalj som det tog mig ett par år av grunnande att lösa: Om jag inte äger något av värde, och om jag själv är en förhållandevis värdelös människa, hur i hundan ska jag då kunna försörja mig?

Svaret var ingen blixt från en klar himmel, men ju mer jag funderade på saken desto mer övertygad blev jag om att jag bara har en tillgång som jag skulle kunna slå mynt av och det är min överlevnadsinstinkt. Jag är en jävel på att klara mig igenom allsköns katastrofer och eländen. Dessutom har jag en livslust som slår det mesta. Man skulle kanske kunna säga att jag är bra på att inspirera och motivera. På att få folk att hålla sig fast och tro på en bättre morgondag.

Tro det eller ej, men sånt kan man sälja i dessa digitala tider. Fast jag gör det ju helst alldeles gratis. För att jag tycker att det är så man gör. Men det var ändå denna insikt som skulle komma att leda till det stora genombrottet i mitt dilemma.

HELT VÄRDELÖS ÄR JAG KANSKE INTE

Satsa på vanlife kanske?

Kanske satsar vi på #vanlife istället för villa, vovve, Volvo.

Det var vid ett rutinbesök hos min husläkare strax innan jag skulle fylla 50 som den dysterkvisten, efter att ha gått igenom alla mina värden, sa att det nog var så att jag borde sluta fred med döden. Han menade nog inte att mitt frånfälle var nära förestående, utan mer att man inte kan ha så många fel och räkna med att leva i hundrade år. Lite som när man klarar bilbesiktningen mot alla förväntningar, men listan på saker som måste åtgärdas ändå vittnar om att det är dags att börja fundera på en ny bil.

Jag insåg att det som var svårast av allt för mig att acceptera var tanken på att lämna min lille grodprins. Jag förlorade min mormor alldeles för tidigt och såret det lämnade i min själ läkte aldrig ordentligt. Vad hade jag velat ha? Vad hade jag bett henne om ifall vi hade förstått och kunnat hantera hennes död (som var nära förestående = fuck lungcancer!) på ett bättre sätt? Vid det här laget hade jag förlorat mormor, morfar, farmor, farfar och faster Wera och jag såg det så klart framför mig som om det vore skrivet i stora, lysande bokstäver över hela himlavalvet. Alla de som kom före mina föräldrar fattades mig. Alla de som var mina band till det förflutna var borta. Till det som skedde innan min familj fanns hade vi inte längre några vittnen. Och jag insåg att det enda jag önskade att jag hade mer av var deras ord, deras minnen och deras kunskap.

Och här kommer vi nu tillbaka till det jag skrev om tidigare. Det där om att jag inte äger något av värde. Plötsligt insåg jag att det var fel. Så ända in i bänken fel!  

Det kommer att dyka upp saker som är till salu i den här bloggen (och i mina andra bloggar) vad det lider. Jag planerar att ha en liten webb-butik knuten till min blogg, men vad jag tänker sälja i den behåller jag för mig själv tills vidare. Jag kommer även att använda mig av länkar till produkter du kan köpa, om du så önskar, och som (utan extra kostnad för dig) ger mig en viss ersättning från försäljaren. 

Själv lider jag av svårartad annonsallergi och använder mig av så kallade ad blockers för att slippa se någon reklam alls om jag kan undvika det. Om jag fick välja skulle jag nog, helst av allt, fortsätta med gratisbloggandet och inte hålla på med reklam eller kommissionsförsäljning över huvud taget; men precis som gamle biskop Brask en gång är jag nödd och tvungen att acceptera detta beslut.

Mina texter har i alla dessa år legat ute på reklamfinansierade portaler, och där har de tjänat pengar som jag aldrig sett ett öre av. Mitt eget avståndstagande från reklam gjorde inte mina texter reklamfria. Det gjorde bara så att jag själv inte hade någon som helst kontroll över vilken slags reklam som länkades till mina sidor. Egentligen blir det alltså ingen skillnad för den som läser mina texter. Vi måste helt enkelt ha en viss mängd reklam.

Nu vet jag ju, för all del, att det finns många som faktiskt gillar att se reklam och det har underlättat mitt beslut. Jag lovar dock att alltid vara selektiv med vilka varor och tjänster jag släpper in på mina sidor. Och jag lovar att försöka hitta någon slags balans där du kan fortsätta att trivas här och jag kan fortsätta skriva utan att skämmas öronen av mig. Kanske kan vi hjälpas åt att hitta rätt där?

JAG BYGGER MIG ETT (PIRAT)SKEPP!

Vill du följa med på mitt sista stora äventyr?

Den tredje, och sista, lilla detaljen jag vill vara väldigt tydlig med redan från start är att jag inte förväntar mig att du köper någonting av mig. Jag kommer aldrig att skriva några inlägg om att du minsann måste stötta mig annars slutar jag skriva. Och jag kommer aldrig att göra några vloggar om att jag inte orkar “skapa något innehåll” ifall du inte orkar skicka mig tillräckligt med slantar och beröm. (Seriöst, ibland blir jag orolig när jag ser hur så kallade influensor influencers gnylar och gnäller på sina plattformar.) 

Jag har varken krav eller förväntan på att du ska köpa något av mig; och du behöver verkligen inte känna att du måste trycka på några länkar för att hjälpa mig heller. Mitt skrivande har varit livsnödvändigt och det har aldrig någonsin handlat om att tjäna pengar. Den saken har inte, och kommer inte, att förändras bara för att jag nu tar steget ut och blir proffsbloggare. En sådan där som jag gjort narr av i alla dessa år. 

Däremot har jag kommit till insikt om något jag aldrig ägnat särskilt mycket tid åt att fundera över tidigare:

Gratisbloggarna drar in en jäkla massa pengar!

Titta noga så ser du. Bakom varje bloggportal finns en ägarstruktur. Dessa ägare har, enkelt uttryckt, öppnat en internetbutik där alla hyllor gapar tomma. I skyltfönstren har de satt upp lappar som säger att vem som helst (nästan) kan få komma in och lägga något de gärna vill visa upp på en av alla dessa tomma hyllor.

Det är en genial affärsidé!

Allt ägarna behöver göra är att hålla butiken förhållandevis ren och fortsätta locka till sig nya utställare (= bloggare). Folk tröttnar lätt och de flesta har ganska kort hållbarhetstid, så det krävs en aldrig sinande ström av nya exhibitionister som vill dela med sig av något.

Men hur kan man tjäna några pengar på det, menar du?

Jag är glad att du frågar, Britta! Jo, de tjänar pengar på att fylla väggarna med annonser från andra företag. Det är inte bara bloggarna själva som ser dessa annonser och kan tänkas köpa något – det är ju alla deras läsare också. Och det finns många som är beredda att betala stora summor för annonsutrymme i en lokal som alltid är smockfull med folk! Detta är även anledningen till att många av gratisbloggarna betalar dyra pengar för att få kändisar att blogga just hos dem. Dels höjer det statusen på deras lilla internetbutik, dels får det ännu fler att vilja blogga just hos dem.

Ka-ching, ka-ching, ka-ching låter det i de smarta ägarnas kassaregister när de rakar in storkovan utan att behöva krångla med varuhantering, lagerhållning, fastighetsskötsel och allt sådant som vanliga affärsidkare dras med.

För mig fick insikten om att någon annan tjänar pengar på mitt gratisbloggande mig att börja fundera. Och räkna. Efter en genomgång av alla mina gratisbloggar och konton på sociala medier insåg jag att jag skrivit tusentals (jo, det är sant!) inlägg och artiklar genom åren. Och faktum är att en hel del av dem är väl så bra som något jag sett proffsbloggarna producera.

Men inte nog med det!

Jag har även ett helt arkiv med texter som jag skrivit i utbildningssyfte genom åren. De flesta, tycker jag själv, är riktigt bra och skulle kunna vara andra till nytta. Jag vet inte om du tänker nu vad jag tänkte då (förutom att det låter jävligt skrytsamt), men för mig gick det upp ett ljus.

Kanske hade jag i min hårddisk lösningen på ett problem jag grunnat på i flera år? Kanske hade jag rent av lösningen på två problem?

Med bloggen Hello, Kära Gamla Sverige påbörjar jag idag mitt sista stora äventyr. Ett projekt som jag, ärligt talat, är skiträdd för att ge mig in på. Jag har förvisso gjort liknande saker förr, men då var jag ung, stark och fullt övertygad om att jag var skyldig mina barn att våga hoppa. Att visa dem att man kan pröva sina vingar. Att man kan tänka till, tänka om och alltid göra något annat ifall det visar sig att man inte trivs där man är.

Idag är jag inte längre ansvarig får några barn.

Idag kan jag, rent krasst, inte ens ta ansvar för mig själv. Jag är sjukpensionerad, hjulbent och mestadels sängliggande. Jag har inga pengar att tala om och jag bor i ett land där jag inte längre känner mig trygg. Men någon liten lort är jag inte, så då är det väl bara att gilla läget och hoppa. Igen.

Är du fortfarande intresserad av det där stora äventyret?

Härligt! Om du är snäll och fixar en påtår åt oss så kan jag berätta lite mer om mig själv och mitt piratskepp. För du kan ju inte gärna ge dig ut på äventyr med en människa du inte vet någonting om.

Ta med koppen och följ med mig in till nästa inlägg, Men vad bidde det då då Fröken Styf, (som kommer nästa fredag) så fortsätter vi prata där inne.

Pussåkram,

//Evalena 🖤🏴‍☠️

 

PSSST!

    1. Verkar det lite rörigt? En smula oklart? Jo, jag är medvetet lite vag i beskriviningen av detta stora äventyr. Som alla episka världsomseglingar förtjänar även denna en smula dramatisk frihet. Häng med så ska du se att det klarnar allt eftersom. 
    2. Nej jag har inte för avsikt att dö än, men detta är mitt sista stora äventyr.
    3. Okej, det kanske var liiiiite klickbetesvarning på rubriken, men jag ska ju bli proffsbloggare nu så det hör till. Typ. 😉
Evalena Styf profilbild
Evalena Styf
M/S Resilience

Efter 25 år som anonym amatörbloggare på olika plattformar startade Evalena Styf bloggen Hello, Kära Gamla Sverige. Här skriver hon framför allt om personlig och och yrkesmässig utveckling; om att våga satsa på sina drömmar; och om hur man tar sig vidare i livet när allt känns hopplöst.

Ambitionen är att bloggen ska vara en källa till inspiration, motivation, livslust och glädje. Genom att varva historier baserade på sitt yrkeskunnande och sin livserfarenhet närmar sig Evalena även svårare ämnen som funkisfenomen, utanförskap, samhällsnormer, psykisk & fysisk (o)hälsa, identitet, kreativitet, nördighet, livsglädje och dödslängtan.

HAR DU LÄST ÄNDA HIT? VAD SKA VI HITTA PÅ DÅ DÅ?

OM DU VILL UMGÅS:

Vilket är ditt bästa (eller sämsta!) äventyrsminne?

I bloggen berättar jag en hel del om mig själv och mitt liv, men jag vill gärna lära känna dig också. Berätta gärna vad du tycker om det jag skriver, samt vad du vill se eller höra mer om. 

Hoppa in i kommentarsfältet här nedanför och berätta något om dig själv och/eller dela med dig av ditt bästa (eller sämsta!) äventyrsminne. Vad hände? Vad gjorde du? Vill du inte att din kommentar ska synas, så inleder du meddelandet med att skriva ANONYM. Då vet jag att det är privat och det du skriver stannar mellan oss.

OM DU VILL HJÄLPA TILL:

Jag har amatörbloggat i lite drygt 25 år och jag har lärt mig en himla massa genom åren. Till exempel att en av de vanligaste frågorna jag får från läsare är om de kan hjälpa till på något sätt.

Som blivande proffsbloggare tar jag mer än gärna emot all hjälp jag kan få, och det jag behöver mest av allt just nu är hjälp att utvidga min läsekrets. Jag vet att det kan vara svårt att få läsare att följa med från gratisportalerna till en privat domän, men med din hjälp kanske vi kan locka hit tillräckligt många för att google och de andra sökmotorerna ska börja känna igen mig.

Om du läser, delar, gillar, kommenterar, följer och prenumererar blir jag galet glad och tacksam. Då jobbar jag bättre och det blir många fler blogginlägg skrivna. Bra va? =)

OM DU VILL LÄSA MER:

Vilka drömmar drämmer du om?
VILKA DRÖMMAR DRÖMMER DU OM
ATT FÖRVERKLIGA
I DITT LIV?
Gott Nytt År min vän och välkommen till 20-talet
GOTT NYTT ÅR
OCH VÄLKOMMEN
TILL 20-TALET!
VAD GÖR VI NU DÅ?
Ja nu är det färdigt inom kort
JA NU ÄR DET FÄRDIGT INOM KORT (MEN IN I HIMLEN GÅR JAG INTE ÄN PÅ ETT TAG!)